En helg med starkt avtryck

Låt säga såhär. Det finns saker som är, så att säga, "såinihelvetes-starka". Sen finns det dessa. De spelar i en helt annan liga. Hade jag fått döpa dom hade jag valt något i stil med "Hejdå smaklökar, det var trevligt att känna er". Det värsta med dessa är inte att de är så förbannat starka. Det är att lagom till känseln börjat komma tillbaka så att man i alla fall kan känna att alla tänder och tunga sitter kvar så är man där med handen i chipsskålen igen. Och så går det runt ungefär resten av kvällen. Hand i skål- krisp i mun- hejdå känsel och hej mun-brand- paus- känsel-hand-i-skål.. osv.. Ni förstår. 

Men de är goda. Man får passa på att känna smak innan känseln försvinner.

Jajaja. Förutom chips har helgen bestått av sommarstuge-häng, fiske, öldrickande och Götlaböörgare. Bra avslutning på semestern.

Fast han hade nog fan också varit avundsjuk..

Jag längtar nog till hösten. Jag längtar efter varm kyla. Kan man säga så? Som idag. Inte för varmt, inte för kallt. Utan alldeles lagom. Precis som det ska vara i det avlånga landet falukorv. Lagom. Men det får inte bli för kallt. För då blir vi gnälliga och bittra över att grannen vann 72 miljoner på Bingolotto (som vi för övrigt tycker är så tramsigt att spela) och nu har köpt sig värme och lycka Karibien under de kalla månaderna i svea rike.

Men, jag tänker inte bli såndär i år. Jag tänker inte bli avundsjuk på grannen. Jag tänker inte gnälla över minusgrader. Jag tänker komma ihåg den varma sommar som bjudit på allt vad en sommarsemestet ska. Grillkvällar, öl på uteservering, glass i solen, bad i havet. Sådant som man ska komma ihåg under de gråa, regniga, kalla, snöiga månaderna... Snö. Kallt. Minusgrader. Solljuset, vad är det?! 

Det är fan svårt att vara glad för grannens skull.

Allt det man inte hinner med på semestern

Jag vaknade idag med halsont, huvudvärk och allmän "jag-mår-inte-riktigt-prima-känsla". Förutom att jag fick ställa in min dejt med en vän gör det mig inte något. Jag tänker inte ligga och deppa över detta, nä'rå. Jag ser det som en möjlighet. En möjlighet att kolla igenom alla de filmer som kommit in på viaplay, hinna ikapp alla de serieavsnitt jag missat och vila igen mig efter semestern (höhö). Och jag är hemma heeeeelt själv. Det betyder att jag kan göra allt detta i precis vilken utstyrsel som helst, i vilken takt jag vill och var jag vill. Så, egentligen borde jag dra på mig J:s signerade Mats Sundin-hockeytröja (alternativt använda den som "inte-spilla-i-sängen-servett" eftersom den tydligen- hans ord- "inte är till för att användas"), placera mig i sängen (alternativt badkaret) med en skål nyponsoppa med glass och njuta av alla inplanerade filmer och serier som jag missat under semestern. Och sist men inte minst, spela oändligt många banor Candy crush. Problemet är ju dock J behöver ge mig lite liv då och då och han har tydligen fullt upp med ungar, spela fotboll och leka på fritids. Hallå, jag har fastnat på denna bana hur länge som helst nu. Var är medkänslan?!

Nej minsann.

Inget kan stoppa mig nu.