På tåget idag satte det sig en man mitt emot mig. Han verkade glad, trevlig och framför allt, allt för social. Han frågade först vänligt och glatt om han fick sitta hos oss tjejer. Sedan frågade han oss var vi skulle åka. Min medresenär svarade att hon snart skulle hoppa av, jag svarade inte. Jag var trött och hade ont i huvudet och var verkligen inte på humör för att kallsnacka med nån främling på tåget. Jag såg framför mig hur han skulle kunna snacka hål i huvudet på mig när hon hoppat av och förberedde öppet och tydligt min iphone med hörlurarna, för att han liksom skulle förstå att jag inte var material för tåg-tidsfördriv.
När hon jag hade sällskap med stigit av stoppade jag hörlurarna i öronen och blundade. Efter en stund öppnade jag ögonen för att se efter hur långt vi kommit. Just då tittade han på mig. Och sa något. Jag tog ut ena hörluren och frågade vad han sa. "Vilken jävla mundiarré", sa han om de som satt bredvid oss. Jag nickade lite och log lite, visste inte vad jag skulle svara. Jag satte i hörluren igen och pillade lite på mobilen, tydligt visande att jag inte var intresserad av att utbyta några ord. Men han fortsatte prata och återigen fick jag ta ut hörluren för att höra vad han sa. " Då tog han sin chans, när jag var som sårbarast. Med hörluren i knät. Och han pratade. Och frågade. Och pratade. Och jag nickade. Och sa mm, jaa. Och han fortsatte. Tills det att jag var framme. Vilket han också glatt påpekade att jag var.
Men alltså, för att förtydliga. Ett "jadå" på frågan om det går bra att sitta vid oss går inte, hur man än vrider och vänder på det, att tolka som "ABSOLUT min vän, och fråga gärna om var jag pluggar och om det är lätt att få jobb. Och prata gärna på om hur bra centralen ligger i förhållande till högskolan. Speciellt när du ser att jag försöker sova och har hörlurar i öronen och hela tiden får ta ut dem för att fråga vad du sa".
Inte på nåt sätt. Eller jag kanske var otydlig? Jag ber om ursäkt i så fall..
