Ni vet de där morgnarna när man vaknar jättetidigt. Jätte. Tidigt. Och tänker att man är den enda inom de närmsta 300000 kilometrarna som är vaken så tidigt en lördagsmorgon utan att ha någon förpliktelse att ta hand om, som typ jobb. Eller att gå ut med jycken. I alla fall den enda under 60 år. Men sen infinner sig en liten strimma hopp om att man trots allt inte är ensam. När man hör att någon satt igång tvättmaskinen. För du hör liksom det där kontinuerliga dunket som låter när tvätten slår i trumman när den snurras runt. Då känns det lite bättre...
..Tills du inser att det inte alls är tvättmaskinen. Utan att det är din morbror som snarkar. Jättehögt. Kontinuerligt. Och på ett sätt som kan misstas för en tvättmaskin. För att han också sover. Precis som alla andra. I alla fall alla under 60, inte är helgarbetare eller som inte har jycke.
Då gör man nog bäst i att försöka somna om i alla fall.
