Dessutom var ingredienserna slut

Tydligen ville han att pannkakstårtan skulle gräddas i ugnen så att skinkan blev varm och keson smälte. Och ja. De stenfrusna ärterna var ju tydligen tvungna att tina på nåt sätt. Så, han fick som han ville. Men jag fegade inte ur. Men jag kan väl hålla med om att glassen och grädden inte direkt, som man säger, kommer till sin rätt, när de spenderat de senaste 20 minuterna i  200 grader. 

Lägg en skinka på grädden då.

Jag ska försöka mig på att göra en ny form av pannkakstårta idag. De senaste veckorna har det blivit väldigt många pannkakor för oss, och visst, de är goda som de är, men jag tycker det börjar bli dags att ta det till en ny nivå. Allstå. Pannkakstårta. Min karl tyckte det var en jättebra idé. Egentligen tycker han inte att pannkakor är mat, det är tydligen "inget man ska äta sig mätt på" eller "jag blir inte mätt på det" eller vad han nu brukat slänga ur sig. Så då får man luras lite för att ändå få som man vill. En pannkakstårta med skinka, philadelphia, keso och lök och annat smått och gått, det får det bli. Jag bryr mig inte så mycket om tillbehören till pannkakorna, bara jag vet att det är pannkakor så funkar det för mig.

Så, för inspiration till den här alldeles fantastiska idén googlade jag "pannkakstårta". H.J.Ä.L.P. Det är ingen bra idé när man är hungrig. Speciellt inte eftersom pannkakstårta inte på riktigt betyder pannkakor varvade med lök, keso och skinka.....(?!) utan härliga, goda, ljumna pannkakor varvade med krämig, len grädde, söt jordgubbssylt och smältande, ljuvlig glass. Och om man vill också med chokladtopping.

Men jag menar. Det handlar ju om att kompromissa i ett förhållande. Så, om jag byter ut löken mot sylt så borde det ju vara lugnt. Och typ, keson mot glass. Och skinkan mot grädde. Philadelphian kan ju få vara kvar. Ja, men då säger vi det.