Torka.

Inspirationstorka. Humortorka. Finurlighetstorka. Allt det resulterar i bloggtorka. Anyway. Nu har det blivit nån uppdatering trots allt.

Imorgon fyller jag 25 i varje fall. Jag önskar mig frukost på sängen med paket, en litet tårtbit med ett litet ljus och sång. Mest av allt nästan sången. Som min pojkvän ska sjunga. Det är visserligen ett starkt ord att använda ordet sjunga. Han försöker. Det gör han. Och han tror nog att det låter rätt. Sjunger gör han, men inte rätt melodi till den låten som är tänkt. Ibland kan man nästan höra vilken låt det är. Ibland. Om han berättat innan vilken låt han försöker sig på. Och lägger han till en dans till det, då hade det varit magiskt. För om det är något han snäppet sämre än att sjunga en melodi, så är det att dansa i takt med musik. Här krockar hans rytmiska hjärna med hans kropp. De vill helt olika saker. Och detta är förbannat roligt att titta på. Det otroliga i denna historia är då att han är trummis. En bra sådan. Taktkänsla borde alltså vara hans grej. Men inte när det gäller att vicka på rumpan. Men han är bra på annat. Han kan t.ex. väldigt mycket nödvändigt och i många fall onödigt vetande om musik och vm -94. Men viktigast av allt så är han bra för mig, även om han inte kan sjunga rätt melodi eller dansa i takt eller även om det första man ser när man kliver in i vår lägenhet är en tavla på Ravellis räddning från vm -94. 

Och just det..

Föna aldrig håret utan gallret. Speciellt inte om du är jag. Och har en mamma som vill fota innan hon tänker hjälpa dig. Och när hon inte hittar mobilen så får du springa runt med fönen fastsnurrad i håret ett tag.