CARE AND SHARE

Ätstörningar drabbar verkligen inte enbart personer i fråga som lider av den, utan lyckas även nästla sig in i familjer, vänskapsrelationer och vardagsliv. Som volontär i Frisk&Fri har jag fått möjligheten att besöka en anhöriggrupp till personer med ätstörningar. Där ska jag berätta om min erfarenhet kring anorexia och jag ska även svara på deras frågor, så gott jag kan. Det kan tyckas vara skrämmande att dela med sig av så privata delar av sig själv till människor man överhuvud taget aldrig träffat innan (vad jag vet). Men just den biten är inte den svåraste för mig. Det jag i så fall är rädd för är frågorna de kommer att ställa. Hur ska de hjälpa sin anhörige från att känna dålig självkänsla? Hur kan de på bästa sätt hjälpa sin anhörige? Hur ska de få sin dotter/son att inse att denne behöver hjälp? Hur ska de få sin mamma att inte träna mer? Är det tillåtet att visa att man blir arg? Är det mitt fel?

Jag kan inte svaret på dessa frågor. Givetvis inte. Hade det funnits ett rätt och enkelt svar som stämde in på alla hade jag tagit fram det ur trollerilådan. Men det finns inga knep eller fingerknäppningar som löser problemen över en natt. Hur förklarar man då för någon att tiden mot ett tillfrisknande kommer att bli ett helvete med bråk, skam, skuld, isolering, gråt och panik? Hur förklarar man för någon att det i princip inte går att tvinga någon till hjälp om denne inte själv vill? Hur berättar man att man inte ska låta sig luras eller manipuleras av sin sjuke dotter, son, sambo, vän, förälder, syskon eller vem det nu än i närheten må vara, där ätstörningen har övertaget över dennes känslor och handlingar?

Hur berättar man detta på ett bra sätt? Utan att de ska ge upp hoppet?

Det jag kommit fram till, för att hjälpa dem på bästa sätt, är att vara mig själv. Jag tycker att jag är ett lysande exempel på att det går att lämna allt det där hemska för att vara på väg mot ett friskt och fritt liv utan ätstörning. Och efter den värsta tiden är allt slit värt det. Det är värt varenda tår, varenda ilska, varenda frustration, varenda skuldbeläggande, elaka tanke. Det är okej att bli arg, frustrerad, uppgiven, trött och ledsen. Det är ingen dans på rosor att ta sig ur en ätstörning, men glöm inte att det är en fan så mycket svårare dans att vara i den. Därför är det värt det. Det viktigaste är att aldrig ge upp.

Jag kommer att göra allt i min makt för att dessa anhöriga ska kunna gå ifrån mötet och känna att det finns möjlighet för deras närstående att bli frisk och fri från sin ätstörning. Vägen dit kommer att vara lång och smärtsam. Men det går, det har jag hört i alla fall. Och det är det som får mig att fortsätta kämpa!

En hypokondrikers dagbok

Jag är en, vad många kallar, hypokondriker. Wikipedia kallar det inbillningssjukan. Jag skulle välja att kalla det överlevnads-instinkt. Jag kan möjligen sträcka mig till en lättare form av hypokondri, men jag väljer ändå att se det som att jag ligger ett steg före alla andra.

Komiskt nog är jag en ganska dålig hypokondriker. Hade hypokondri varit ett jobb hade jag varit en typisk sådan som de andra i personalen hade snackat skit om bak ryggen och beskrivit mig som en personer där "mycket snack och lite verkstad" var ledorden. Jag kollar väldigt sällan upp mina "sjukdomar" nämligen. Jag ringer sällan till doktorn och klagar över smärtor hit och krämpor dit. Jag kör istället mitt egna race. Jag har nämligen självutbildat mig i internetmedicin och kan numera diagnostisera mig själv med hjälp av vårdguiden.se eller 1177.se.

Men denna gången gick inte det. Jag fick ringa till vårdcentralen, dock efter ett par veckor med symtom. Jag har en misstänkt lunginflammation- Sjuksköterskans ord, inte mina. (Jag var mer inne på hjärtmuskelinflammation, tuberkulos eller tietzes syndrom. Jag ska dock inte påstå att de är uteslutna än om jag får säga mitt.)