I morse var jag uppe tidigt. Tvättid klockan åtta. Vid tjugo i åtta gick jag ner till tvättstugan för att lasta av min tvätt. Bor man i en bostadsrättförening som till största del styrs av konservativa pensionärer ska man veta att man som "ungdom" (ofta) är dömd att vara omedgörlig, typiskt respektlös för föreningens regler och så klart stökig. Typ. För vem annars är det som suddar ut andras tvättider, bidrar till att "jävlas ej" måste skrivas till på skylten över soppåsen där det står att man absolut inte får kasta tvättmedelskartonger och låter tvättrumsdörren stå halvt öppen så att man "faktiskt inte kommer förbi med cykeln"?
Tillbaka till klockan tjugo i åtta. Jag tänkte att det inte kunde göra så mycket att jag gick ner lite tidigare än vad som var "tillåtet". Jag skulle ändå ut och springa en runda och kunde, av ren lathet, slippa att springa upp om lägenheten igen för att hämta tvätten efteråt. Så jag gick ner, lite tystare, lite snabbare än vanligt, för att inte dra åt mig någon onödig uppmärksamhet. Till min stora förvåning hade någon satt ut en fälla framför tvättrumsdörren. Ett hinder i form av en tvättvagn för att visa att jag var "typiskt respektlös för föreningens regler" om att tvättiden börjar klockan åtta. Det måste betyda att den tvättstuge-ansvarige har kontroll över när tvättmaskinerna ska startas och stängas av. Men upprorisk som jag är hindrade inte tvättvagnen mig utan jag dundrade in och lastade av mina påsar. Typiskt nog var de såklart avstängda. Jag la påsarna och tog nyckeln och gav mig ut på en joggingrunda.
Under min runda runt parken fantiserade jag om hur den där mannen, som en gång tidigare skällt på mig för det där med dörren och cykeln, skulle stå och vänta på mig när jag kom tillbaka från min löparrunda. Han skulle ha samlat resterande armé av arga pensionärer som minsann skulle läxa upp den dära jäntan som brutit mot bestämmelserna. Jag hade noga filat på mitt försvarstal och tänkt igenom alla möjliga alternativ jag skulle kunna använda mot mina motståndare. Jag var rustad och redo för fight.
När jag skulle öppna dörren in mot källaren tog jag ett extra, stärkande, djupt andetag och tog mod till mig. Här kommer jag! Jag möttes av - ingen. Ingen stod där och skulle skälla på mig. Ingen hade brytt sig. Strömmen till maskinerna var på och ingen arg lapp låg utanför dörren. Ingen reaktion.
Till min stora lycka upptäckte jag också senare att den tvättstuge-ansvarige inte alls var den arga gubben med cykeln, utan att det var den man, som jag vid tidigare tillfälle faktiskt låtit använda torktumlaren under min tvättid. Jag tror han lät mig gå obemärkt förbi. Vi har en outtalad tjänster- och gentjänster-pakt.
