På tåget finns som ni märkt en hel del smaskigheter att skriva om. Det är en oändlig samlingsplats för människor med udda beteenden. Som ny-pendlare lägger man större märke till de inbitna och redan förstörda själarna som förlorat eller gett upp sin integritet och avsky mot olika opassande beteende. De har blivit med pendlar-sjukan. Jag utgår från att de från början var, ja, som jag, sådana som inte snöt sig och tittade i pappret, pillade sig i näsan, hostade på grannen och bar extremt starka, illaluktande parfymer offentligt. Men efter hand påverkades de av sina medresenärer och bestämde sig för att också "passa in"? Eller beror det på brist på sysselsättning under resan?
Jag har pendlat i ca tre veckor nu. Jag märker fortfarande av de udda beteendena som sker öppet på tåget. Och jag har avskytt varenda litet äckligt, opassande och udda beteende. Och det är det här jag vill komma till. Egentligen borde jag vara för stolt för att dela med mig av det, men jag bjuder på den. Kanske i hopp om att få stöttning innan det är för sent. Men härom morgonen satt jag som vanligt på tåget och lyssnade på min ljudbok. Jag hade mina vantar på mig som jag tvättat dagen innan och som blivit extremt noppiga. Jag bestämde mig för att pilla bort nopporna. Varenda liten en. Och jag är ingen sådan som slänger saker på golvet. Jag slänger saker i soporna, vilket resulterade i att jag fick spara nopporna på byxbenet medan jag "städade" mina vantar. Nu till den hemska insikt jag gjorde. När jag var framme och skulle gå av drabbades jag av en konstig känsla. Separationsångest. Vad skulle jag göra med mina noppor? Som jag pillat av en och en och som blivit till en stor, mjuk, luddig hög?
Första stadiet till pendlar-sjukan?!
Jag slängde i alla fall ludd-högen. Det hade verkat konstigt att spara den. Den insikten har jag. Är jag botad nu?
