Let's take a look

Bild 1. Invigning av balkongen i vårsolen. Med färgkulörer som inspiration till om-målning. Bild 2. Utklassa pojkvännen i Topspin. Bild 3. Lördagsmys med Maria.  Bild 4. Kanelkaffe, mumma. Bild 5. Bara ben på väg hem från gymmet. Vårkänsla. Bild 6. Polkagris-te, jordgubbar och blåbär. För att försöka bota söndags- och vinterångest. Bild 7. Polka-polka. Bild 8. Morgonpass på gymmet. Bild 9. Let's njuta av vårsolen.

En dåre funderar i alla fall inte på om denne är galen. En klen tröst, men en tröst.

I lördags var min karl på herrmiddag. Herrmiddag. Jag tror det betyder mat i massor, öl i massor, tv-spel i massor och gud vet vad i massor. Jag begav mig på tjejkväll hos en av de andra av oss hemmafruar som blev över då våra män bytt ut oss mot dessa ovanstående ting för kvällen. Nåväl.

Nu till det märkliga. Jag sitter och slötittar på potskodmiljonären under tiden M nattar sin dotter. Vilket också var så typiskt då inga vittnen fanns att luta sig tillbaka mot för att kontrollera min status gällande mitt förstånd. Men, helt plötsligt förvandlas hela postkodstudion till en major harlem shake. Med grönsaker och dipp är det en farlig kombination då detta kunde lett till en kvävningssituation då jag blev så paff att jag höll på att sätta blomkålen i halsen. Efteråt satte sig alla i studion ner som om ingenting hade hänt. Märkligt, paff-ande och möjligen hade en "vi-varnar-hetsiga-lördagskrängande-personer-för-sätta-i-strupenmöjligheter-i-detta-avsnitt"- varit på sin plats.

I alla fall, jag fattar ingenting och ska bara gå på toaletten snabbt. Väl där inne slår det mig. "Hände verkligen det där? Jag kanske är galen. Hjälp, jag är galen, det kan ju inte ha hänt"?! JAG ÄR NOG FAN GALEN. Just i den stunden befann jag mig i den mest märkliga känsla jag någonsin känt, tror jag. "Maria, är jag galen? Det hände en jättemärkligt sak.." Och så försöker jag förklara för Maria, mitt i mitt tillstånd där jag inte vet om jag är en dåre eller inte.

Programmet fortsätter och leder mot sitt slut, och tack och lov, avslutar Rickard  med att säga "Och ni som undrar, hände verkligen det där? - Ja, det gjorde det". Thank God, jag är inte galen.. Men en blomkålsbit är fortfarande större en min luftstrupe och ett för kraftigt "paff-inandnings-hhhhhh" hade kunnat leda till mer än en alldeles för grav mättnadskänsla. Nåväl. Kunde ha lett till att Maria fått göra en heimlich manöver, men jag är inte galen i alla fall. Det är ju en tröst. Och nu hände det ju inte. Bara nästan. Och nästan är ju inget faktum. Som någon en gång sa till mig; "Man kan ju inte nästan ha skjutit en kanin, antingen gjorde man det, eller inte".

Med de kloka orden avslutar jag för denna gång. På återseende!