Ja. Då har jag gjort det. Min första walk of shame någonsin. Jag blev av någon anledning Pernillas hemsläp igår. Det låter värre än vad det är. Men en flaska vin blev ett par rom och cola och med det innaför västen tyckte jag att det var en alldeles ypperlig idé att sova hos henne. Så. En taxi, två mackor, kladdkaka och bakad potatis med gammal creme fraiche senare somnade vi gott.
06.00. Klockan ringer. Pernillas klocka ringer för att hon ställt den för att vara på mentorsmöte klockan nio. NIO?? Jaja. Pernilla rusade upp ur sängen, borstade tänderna, drack vatten och gav vänligt även mig ett glas. Sen lägger hon sig igen och säger; nu får vi vara tysta så att vi kan sova 45 minuter till. 40 av dessa 45 minuterna höll inte Pernilla sitt eget löfte.
Vid halv åtta i morse begav mig hemåt. Ingen jacka hade jag tagit med mig. Ingen bh orkade jag ta på mig utan tog på mig mina egna kläder direkt över sovtröjan jag lånat av Pernilla. Sminket hade jag inte pallat tvätta av och jag tror inte ens att jag tittade mig i spegeln innan jag gick. Så i den friska luften en onsdagsmorgon, när folk var på väg till sina jobb gick jag hemåt i ett moln av alkoholångor och med en kasse i handen med bh och nycklar. Inte glammigt. Inte glammigt alls.
