Gränsen mellan geni och galenskap

Ja, alltså. Pernilla var på besök idag. Och när vi umgås tenderar det att bli djupa samtal. Djupa som i avgrundsdjupa. Idag löste vi en del bekymmer också, av det lättare slaget. Jag klipper numera slitna hårtoppar själv (jajaja, en del "toppar" råkade kanske bli ett par cm kortare, men jag är 400 spänn mindre fattigare) och Pernillas bekymmer om hålen efter en hylla i lägenheten löste sig när hon snällt frågade nya ägaren om hyllan inte bara kunde få hänga kvar (tydligen lockade inte mitt förslag om att fylla hålen med spackel och vetemjöl). 

Nåja, till galenskap. Vi pratade rymden. Universum. Planeter. Eventuellt liv där. Vi försökte lösa problem, funderingar och olöst mysterier. Det gick inte. Det enda vi kom fram till var att vi förstod varför en del astrologer blir galna. Vi slutade i alla fall när vi kände smaken av galenskap. 

Sen försökte vi lösa mysteriet kring hur det fortfarande kan upptäckas nya folkslag i regnskogar, vad de anser om flygplan och vilken religion de utövar. Återigen spårade djupheten i samtalet ut och galenskapen stod i dörren.

Sen fick jag ett impulsivt behov av att klippa lugg. Väldigt impulsivt. Låt mig säga såhär; det var tur att Pernilla hade jour, annars hade en och annan deciliter vin slunkit ner, och jag vill gärna tro att jag inte varit lika glad över luggen imorgon bitti. Impulsiv och fylleklippt.