Kalla mig medgångssupporter om du vill

Jag har detta år börjat hålla på ett lag i champions* League. *Rättning, tydligen var det premier league. Besserwisser. Men jag agerar återigen den mogne i vårt förhållande och håller huvudet högt trots nedvärderande kommentarer och glåpord som amatör, "du skulle vara duktig" och hån-skratt. (Och som om han skulle kunna skillnaden på Vampire diaries och the Originals????)

Jag håller numera, efter att min kille rabblat upp några lag, snyggaste tröjorna-googlande och namn-uttals-provande, på Sunderland. Min kille har börjat hålla på Newcastle. (Han påstår dock att han alltid hållit på dem men jag tror han bluffar). Han tyckte i alla fall att Sunderland var ett bra val.

I alla fall. Jag har väl inte direkt följt mitt lags matcher slaviskt. Eller kollat matchresultatet efteråt. Eller ens vetat om att de spelat. Men jag menar, jag har ju ändå fått reda på hur det går för dem. Det har min pojkvän glatt berättat för mig, eftersom de ligger allra sist. Jag tror att han taktiskt nog nämnde Sunderland med starkare betoning för att jag skulle fastna för dem. Det går alltså inte så bra för mitt lag.

Tydligen får jag egentligen inte ens kalla det mitt lag, pga. ovannämnda anledningar. Det är tydligen "inte okej att påstå att man håller på ett lag när man inte ens vet hur det går för dem". Och igår försökte min kille kolla mina fan-kunskaper genom att få mig att namnge en enda spelare i laget. Lätt som en plätt. Sebastian Larsson. (Tror du inte jag kommer ihåg att "i Sunderland spelar dessutom en svensk- Sebastian Larsson".?) Han tyckte sedan att jag skulle namnge ännu en. Men då påpekade jag att det faktiskt var dags att sova.

Men så igår möttes då mitt Sunderland och min killes Newcastle. Sunderland har inte vunnit en enda match denna säsong, därav anledningen till att de ligger sist. Men igår visade de var skåpet ska stå. Det är där det lönar sig att vara medgångssupporter. Dubbelt upp på den vinsten.

Vikten av vikt-tankar

Idag vägde jag in på ca 11 kg mer än jag gjorde när jag vägde som allra minst. Jag har alltså gått upp dryga 11 kg sen i mars. Jag väger fortfarande på gränsen under vad jag borde, men jag är på väg ditåt. Det jag idag reagerade på var att jag inte brydde mig särskilt mycket om de där siffrorna som vågen visade. De spelade ingen roll eftersom jag de senaste dagarna ändå känt mig helt okej nöjd med min kropp. Jag är inte tjock. Det vet jag nu. Jag har kommit till den punkten där jag fokuserar på annat som känns viktigare och där jag värderar mig själv utifrån andra kvaliteter. Det kallas acceptans.

Idag väger jag 11 kg mer än jag för ett halvår sedan ens kunde fundera över på att acceptera. Idag kan jag inte acceptera att väga 11 kg mindre än vad jag gör nu.