P.S

Jag vill lägga till en punkt på planer för tvåtusenfjorton, nämligen att gå om min storebror i Candy Crush. Jag är villig att ge upp skönhetsbehandlingar och nagellacks-missbruk (och annat sådant trams) för att fokusera på detta mål. Utan att ens blinka.

D.S

TVÅTUSENFJORTONS PLANER

Köpa mig ett gymkort och gymma med måtta. Inga anorektiska inslag mer. Jag tränade anorektiskt nog förra året så det räcker för det här livet. 

Unna mig skönhetsbehandlingar 

mitt ansikte skriker åt mig varje morgon att jag borde skämmas för att jag aldrig varit på en ansikstbehandling. Jag skriker tillbaka; hallåååå, hade jag fått en hundring för varje gång en ny finne eller annat skit dyker upp i fejjan på mig hade jag med glädje utrotat er!! (fast vid närmare eftertanke är det tveksamt, kanske hade jag låtit det gå ett par år innan jag gjort något åt det. Lättare än att stjäla godis från småbarn)

Träffa vänner oftare

Det är svårt att få ihop en träff där alla kan när jobb, plugg, barn, resor, eventuella förkylningar och livet kommer mellan. Ute i god tid är ledmottot. Så, 17:e april, kan ni då? 2016 alltså.

Spara pengar

och bli steeeeenrik. Lägger jag undan de slantar jag har kvar varje månad så borde jag ha skramlat ihop till en värdig pension när jag är…… 185 år gammal. 

Ta tag i dåliga ovanor

Måste göras. Fast jag väljer att se det som att inte ha dåligt samvete för eventuella "hoppsan, men den här ciggen var så goooooood…"

Nagellacks-missbruk

Borde gå under dåliga vanor. Men den förtjänar en egen rubrik. Skulle eventuellt även platsa under "spara pengar" eftersom antalet summor jag investerat i nagellacksbranchen är oräkneliga.  Som med de flesta missbruk anser ju inte jag att jag har något problem. Men andra har tydligen bekymmer av att jag målar naglarna i gång om dagen. Ibland 2, ibland, 3.. 4… 5… 

Man kan väl säga såhär, jag njuter mer av själva målandet än av att ha målade naglar. Men visst, jag ska försöka. 

Bättre självkänsla

Jag tänkte använda mig av en metod som är väl beprövad och som är erkänt av typ hela Sveriges befolkning. Nämligen den som används i sällskapsresan 1. "Jag kan flyga, jag är inte rädd- metoden". Det borde funka. Stig-Helmer kommer ju till Nueva estocolmo med den.

Kärlek

i överflöd till min pojkvän, till familj, till vänner, till brorsbarn. Och nagellack  (vad var det?)

 

Livet som 8-måning

Jag hänger med min brorsdotter idag. Hon är åtta månader. Hennes liv är perfekt. Så när på att hon inte riktigt fått till tekniken till att krypa än. Det är det där vänsterbenet som lyckas trassla in henne i sig själv. Annars då. Inga huslån, ingen önskan om ett fast jobb för att underlätta vardagen, inga tvättider att boka. Måste vara oerhört enkelt.

Så hennes dagar ser i princip ut enligt följande;

-leka sköldpadda (alltså att ligga på rygg och sprattla för att komma upp)

- öva för idol-audition (genom att prova röst-styrkan)

-gnida ansiktet mot väggen

-le och skratta

-leka svårflirtad (alltså gnälla lite så att alla runt omkring henne ger henne full uppmärkshet tills hon blir nöjd) 

-någon som vaggar henne till sömns

Ja, ni ser. 

 (Hon hälsar btw. Lilla minobloggar'n. Jag vet inte vad hon ville få fram, men jag är säker på att där finns nån annan minobloggare där ute som talar samma språk) 

Ø Q

Enerverande axn e aztek. Tlxiöunz ff odugliggör 

Ungdomen i mig.

Bakom mig i bussen sitter tre tjejer i, 15-17-årsåldern nånting. Jag känner mig gammal. Men ändå nöjd och glad. Glad över att jag inte fnittrar åt allting, använder fraser som "fatta vad pinsamt" när jag fått en skoluppgift som innebär att jag ska redovisa inför klassen, missbrukar orden orka, men va, alltså, och jag ba'. Och återigen, använder ordet pinsamt som km det vore det enda adjektivet jag kan för att beskriva någonting jag inte trivs med. 

Vidare är jag glad att ha förstått att jag inte besitter någon slags rättighet att veta vem min lärare dejtar och respektera att hon inte vill prata om det. 

Men jag kan ändå vara glad för deras skull. Hela livet framför sig och vet inte bättre (fast att de tror att se vet allt). De vet inte att jag sitter här, 10 år äldre, med en livserfarenhet utom deras förstånd, och hån-avundas den och deras unga ålder. Men jag är en mogen kvinna i dera ögon. Och jag skulle inte vilja byta med dem. Jag är i mina bästa, mogna år. 

Med risk för att låta gammal och grå vill jag påpeka att jag satte mig långt bak i bussen (även om jag först tänkte sätta mig i främre delen för att det är närmre till utgången och för att det alltid är så "livat" där bak). Så det så. Det bor fortfarande en ungdom i mig. 

BLANDADE KÄNSLOR

Igår besökte jag anhöriggruppen. Det var jag och en annan volontär från Frisk&Fri gruppen anhöriga bestod av 5 personer. Som jag nämnde tidigare finns det inga mirakelknep som löser problematiken eller gör att man vaknar upp som en ny, frisk och problemfri människa. Det enda jag kunde bidra med var tips och råd och stöttning.

Mötet var lyckat. Vi glömde bort tiden och satt i över två timmar. Efteråt gick jag hem med blandade känslor. Dels glädje över att jag själv är så pass frisk att jag kan dela med mig och hjälpa andra, men även sorg för att alla dessa jävliga ätstörningssjukdomar finns. De förstör så mycket.

När jag kom hem igår var jag stolt över vad jag gjort och firade med en skål glass och chokladsås och njöt över hur långt jag själv kommit.

CARE AND SHARE

Ätstörningar drabbar verkligen inte enbart personer i fråga som lider av den, utan lyckas även nästla sig in i familjer, vänskapsrelationer och vardagsliv. Som volontär i Frisk&Fri har jag fått möjligheten att besöka en anhöriggrupp till personer med ätstörningar. Där ska jag berätta om min erfarenhet kring anorexia och jag ska även svara på deras frågor, så gott jag kan. Det kan tyckas vara skrämmande att dela med sig av så privata delar av sig själv till människor man överhuvud taget aldrig träffat innan (vad jag vet). Men just den biten är inte den svåraste för mig. Det jag i så fall är rädd för är frågorna de kommer att ställa. Hur ska de hjälpa sin anhörige från att känna dålig självkänsla? Hur kan de på bästa sätt hjälpa sin anhörige? Hur ska de få sin dotter/son att inse att denne behöver hjälp? Hur ska de få sin mamma att inte träna mer? Är det tillåtet att visa att man blir arg? Är det mitt fel?

Jag kan inte svaret på dessa frågor. Givetvis inte. Hade det funnits ett rätt och enkelt svar som stämde in på alla hade jag tagit fram det ur trollerilådan. Men det finns inga knep eller fingerknäppningar som löser problemen över en natt. Hur förklarar man då för någon att tiden mot ett tillfrisknande kommer att bli ett helvete med bråk, skam, skuld, isolering, gråt och panik? Hur förklarar man för någon att det i princip inte går att tvinga någon till hjälp om denne inte själv vill? Hur berättar man att man inte ska låta sig luras eller manipuleras av sin sjuke dotter, son, sambo, vän, förälder, syskon eller vem det nu än i närheten må vara, där ätstörningen har övertaget över dennes känslor och handlingar?

Hur berättar man detta på ett bra sätt? Utan att de ska ge upp hoppet?

Det jag kommit fram till, för att hjälpa dem på bästa sätt, är att vara mig själv. Jag tycker att jag är ett lysande exempel på att det går att lämna allt det där hemska för att vara på väg mot ett friskt och fritt liv utan ätstörning. Och efter den värsta tiden är allt slit värt det. Det är värt varenda tår, varenda ilska, varenda frustration, varenda skuldbeläggande, elaka tanke. Det är okej att bli arg, frustrerad, uppgiven, trött och ledsen. Det är ingen dans på rosor att ta sig ur en ätstörning, men glöm inte att det är en fan så mycket svårare dans att vara i den. Därför är det värt det. Det viktigaste är att aldrig ge upp.

Jag kommer att göra allt i min makt för att dessa anhöriga ska kunna gå ifrån mötet och känna att det finns möjlighet för deras närstående att bli frisk och fri från sin ätstörning. Vägen dit kommer att vara lång och smärtsam. Men det går, det har jag hört i alla fall. Och det är det som får mig att fortsätta kämpa!

En hypokondrikers dagbok

Jag är en, vad många kallar, hypokondriker. Wikipedia kallar det inbillningssjukan. Jag skulle välja att kalla det överlevnads-instinkt. Jag kan möjligen sträcka mig till en lättare form av hypokondri, men jag väljer ändå att se det som att jag ligger ett steg före alla andra.

Komiskt nog är jag en ganska dålig hypokondriker. Hade hypokondri varit ett jobb hade jag varit en typisk sådan som de andra i personalen hade snackat skit om bak ryggen och beskrivit mig som en personer där "mycket snack och lite verkstad" var ledorden. Jag kollar väldigt sällan upp mina "sjukdomar" nämligen. Jag ringer sällan till doktorn och klagar över smärtor hit och krämpor dit. Jag kör istället mitt egna race. Jag har nämligen självutbildat mig i internetmedicin och kan numera diagnostisera mig själv med hjälp av vårdguiden.se eller 1177.se.

Men denna gången gick inte det. Jag fick ringa till vårdcentralen, dock efter ett par veckor med symtom. Jag har en misstänkt lunginflammation- Sjuksköterskans ord, inte mina. (Jag var mer inne på hjärtmuskelinflammation, tuberkulos eller tietzes syndrom. Jag ska dock inte påstå att de är uteslutna än om jag får säga mitt.)