SUCCESS IS NOT ALWAYS WHAT YOU SEE

Jag kämpar mig långsamt men säkert ur det där greppet Ana håller mig fast i. Det går upp och ner och  det har tagit och det kommer att ta längre tid att bli fri från ätstörningen än vad jag var inställd på. Många gånger har det känts, och gör det fortfarande, som att jag inte orkar kämpa emot vad ätstörningen vill. Men det är då det är som viktigast att ha ett jävlar anamma. Varje dag gör jag framsteg. Även om de vid tillfället inte verkar vara av betydelse så lönar de sig i slutändan. Den där extra skivan ost på mackan. Den där sista klunken i juiceglaset. Den där skvätten grädde i såsen. Det där extra kilometern jag struntar i att springa. Den där dåliga tanken jag lyckas strunta i. Alla de där små vardagssakerna som jag lyckas med. De kan för en person utan ätstörning tyckas vara bagateller. För mig är det inte bagateller. Det är en bit på vägen mot ett tillfrisknande. Och jag är stolt för varje gång jag bryter ner ännu en liten del av ätstörningen.