Orange is the new black

Varje gång jag närmar mig slutet på en bra serie fylla jag av någonting som skulle kunna liknas med seperationsångest. Jag kan inte acceptera att serien ska lämna mig och att jag nu måste hitta någon annan. Jag vill inte hitta någon annan. Dels för att jag och serien levt ihop ett bra tag nu och dels för att det är så besvärligt att ragga upp en ny. Det finns så många, -som man i byn kallar det- "kioska-skraaab" där ute och det är svårt att hitta rätt i djungeln. Och ingen kan dessutom mäta sig med den/dem man fallit för just nu.

Man kan lösa det genom att göra följande; -Vänstra! Ja, jag erkänner. Men jag tittar alltså på flertalet serier samtidigt för att av rent egoistiska skäl dryga ut min tid tillsammans med serien. Just nu hoppar jag mellan Devios Maids, The killing, Mia och Klara i väntan på att den nya säsongen av The Walking Dead ska komma.

De är bra. Helt klart gidkända substitut. Men nu tror jag att jag funnit ett riktigt guldkorn. Orange is the new black. Alltså, herre jisses. Jag vågar inte än påstå att det skulle kunna bli min nya favoritserie. Inte än. Men trots att jag bara sett första avsnittet vågar jag knappt titta på nästa eftersom det leder mig ett steg fram mot sista avsnittet. 

Koll in den. Bara. Gör. Det.