Min pojkvän och hans band hade en inplanerad photosession idag. Jag ville göra något gött för grabbarna eftersom de skulle slita med den där fotograferingen hela kvällen. Och för att jag med jämna mellanrum bakar saker till bandet och att jag kände att det nog var på tiden igen. Man vill ju liksom vara den schyssta flickvännen. Ingen Yoko här inte. Därför har det genom åren blivit en och annan semla, kladdkaka, muffins och annat gott åt bandet. För att visa vilken flickvän som ska vara bandets favorit liksom.
Jag stod alltså hela dagen igår och bakade sockerbullar. En och en la jag i vaniljkräm i dem för att sedan fint vika ihop dem och klippa ett kryss på toppen på dem. Sedan penslade jag dem med smör och doppade dem i socker. Därefter packade jag ner vars två till grabbarna i en påse och knöt ihop. Färdig för min pojkvän att bara lyfta från köksbordet och bära med sig. Jag påminde honom, tjatig som jag är, om att han absolut inte fick glömma dem. Nej sa han. Sen begav han sig.
Ut gick jag senare för att laga kvällsmat och får till min stora besvikelse syn på den där påsen liggandes på bordet. Bullarna liksom hoppade på mig i dörrhålet och grät av övergivenhet. Han hade glömt dem. I ett fint litet mms visade jag hur bullarna kände sig. Ensamma och övergivna.
Men historien tar inte slut här. Att han glömde dem är inte det värsta. Det värsta är att han kommer hem och säger att en annan kille i bandet hade med sig kakor hans tjej bakat. Vad. I. Helvete. Det enda jag fick fram när chocken till slut lagt sig var: "Jag hoppas fan inte att du åt någon.."
Detta betyder att jag måste göra en rejäl, jävla, "pissainteimittrevir-tårta" nästa gång. Nu ska de få se på andra bullar. Förrädarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar