En hypokondrikers dagbok

Jag är en, vad många kallar, hypokondriker. Wikipedia kallar det inbillningssjukan. Jag skulle välja att kalla det överlevnads-instinkt. Jag kan möjligen sträcka mig till en lättare form av hypokondri, men jag väljer ändå att se det som att jag ligger ett steg före alla andra.

Komiskt nog är jag en ganska dålig hypokondriker. Hade hypokondri varit ett jobb hade jag varit en typisk sådan som de andra i personalen hade snackat skit om bak ryggen och beskrivit mig som en personer där "mycket snack och lite verkstad" var ledorden. Jag kollar väldigt sällan upp mina "sjukdomar" nämligen. Jag ringer sällan till doktorn och klagar över smärtor hit och krämpor dit. Jag kör istället mitt egna race. Jag har nämligen självutbildat mig i internetmedicin och kan numera diagnostisera mig själv med hjälp av vårdguiden.se eller 1177.se.

Men denna gången gick inte det. Jag fick ringa till vårdcentralen, dock efter ett par veckor med symtom. Jag har en misstänkt lunginflammation- Sjuksköterskans ord, inte mina. (Jag var mer inne på hjärtmuskelinflammation, tuberkulos eller tietzes syndrom. Jag ska dock inte påstå att de är uteslutna än om jag får säga mitt.)