Ungdomen i mig.

Bakom mig i bussen sitter tre tjejer i, 15-17-årsåldern nånting. Jag känner mig gammal. Men ändå nöjd och glad. Glad över att jag inte fnittrar åt allting, använder fraser som "fatta vad pinsamt" när jag fått en skoluppgift som innebär att jag ska redovisa inför klassen, missbrukar orden orka, men va, alltså, och jag ba'. Och återigen, använder ordet pinsamt som km det vore det enda adjektivet jag kan för att beskriva någonting jag inte trivs med. 

Vidare är jag glad att ha förstått att jag inte besitter någon slags rättighet att veta vem min lärare dejtar och respektera att hon inte vill prata om det. 

Men jag kan ändå vara glad för deras skull. Hela livet framför sig och vet inte bättre (fast att de tror att se vet allt). De vet inte att jag sitter här, 10 år äldre, med en livserfarenhet utom deras förstånd, och hån-avundas den och deras unga ålder. Men jag är en mogen kvinna i dera ögon. Och jag skulle inte vilja byta med dem. Jag är i mina bästa, mogna år. 

Med risk för att låta gammal och grå vill jag påpeka att jag satte mig långt bak i bussen (även om jag först tänkte sätta mig i främre delen för att det är närmre till utgången och för att det alltid är så "livat" där bak). Så det så. Det bor fortfarande en ungdom i mig.